Jag och Kim har en hype på äventyr. Definitionen av äventyr i detta fall är något lite annorlunda, alltså något man inte gör i vanliga fall.
För, snart, tre år sedan började vi vårt äventyrliga liv tillsammans med en bilpromenad mitt i natten, och sedan dess har det fortsatt med alla möjliga äventyr från bokmässan i Göteborg, till Tyskland över dagen, Småland över midsommar, Linköping, Norrköping, och listan fortsätter.
Ett av våra bästa äventyr var den dagen vi gick ut till Eurostop i Halmstad. Vi gick runt på Rusta, hypade silvertejp, ståltråd, jacuzzis och andra nödvändigheter. Vi gick också till Sova och provade sängar för framtiden. Jag petade på fiskar på djuraffären och Kim skrattade. Sen blev vi trötta efter vårt äventyr, gick till donken och åt hälsosamt samtidigt som vi försökte få Max att hämta oss med bil. Vi lyckades.
Och nu har jag förmodligen tappat hälften av alla läsares uppmärksamhet, inte så konstigt eftersom att folk är lata och mycket text kan vara jobbigt, och detta har inte så mycket med saken att göra. Det jag vill skriva om är visserligen delvis äventyrsrelaterat, men...
När man är på äventyr som jag är nu, ett långt och ännu mer annorlunda äventyr uppstår förväntningar. Inte bara från mitt eget håll utan också från omvärldens. Folk förväntar sig att man ska ha the time of your life varje dag när man är ute på sådana här äventyr, och det säger jag av egen erfarenhet, för det är vad jag förväntar mig när jag ser andras äventyr på sociala medier. Man tänker inte på att det inte är logiskt att ha kul varje dag och hela tiden, utan man tänker att ett äventyr ska vara roligt för att det är ju ändå ett äventyr. Även om äventyret pågår i fem månader.
Och eftersom jag är en sådan som gillar att leverera vill jag ju också visa folk att jag har the time of my life. Men så kommer de där dagarna, de där dagarna som alla har, när livet inte känns så himla roligt och när man helst av allt vill krypa ihop under täcket och gråta över världens alla orättvisor. Det behöver inte finnas någon konkret anledning, det räcker med att man råkar spilla kaffe på sin vita skjorta för att utlösa det; känslan om att livet är lite tungt. Men det kan man inte skriva om, för man ska inte ha det tungt när man är ute och upplever världen. Även om det är sanningen; att det gör lite ont ibland.
Med det sagt menar jag inte att livet suger och att jag hatar det här. Tvärtom, jag älskar detta och är i något stadie där jag är osäker på om jag egentligen har någon lust att åka hem, för att jag inte ser någon anledning till att byta ut det jag byggt upp här, inte riktigt än i alla fall.
Det jag egentligen vill säga är att jag spillde kaffe på min vita skjorta imorse och den var nytvättad. Det sög hästballe!
