En studie i den amerikanska drömmen

Det är dags nu, tiden är inne för mig att lämna det amerikanska livet bakom mig och återvända till Sverige. Om en timme går bussen som ska ta mig till flygplatsen, sen väntar en nästan 17 timmar lång resa tillbaka till Stockholm.

 

Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att göra detta, jag är otroligt tacksam över allt stöd jag fått från människorna i min omgivning och jag är otroligt tacksam för att jag fått uppleva det jag fått uppleva, samt lära känna de människorna jag gjort. Allt och alla har gjort avtryck i mitt liv och kommer att finnas med mig när jag nu går vidare i livet. Den här hösten har format mig på ett sätt jag inte trodde att den skulle, den har fått mig att tänka en gång till och givit mig ett nytt perspektiv på det liv jag lever.

 

Jag är framförallt tacksam för att jag vågade ta den här chansen och lämna allt vad jag känner till för något nytt och ovisst. 

 

Tack för att ni har följt med mig på min resa, jag hoppas att ni har tyckt att det varit underhållande och att vi ses i framtiden. Men nu är det dags för mig att packa ihop och göra mig redo för nästa steg.

 

 

Som tidigare nämnt börjar en nytt kapitel i mitt liv när jag kommer hem, därför känns även en ny blogg på sin plats. Efter nyår kommer ni att hitta mig på http://xlinn.blogg.se.

 

 

På tisdag är det julafton, det är om tre dagar. Om tre dagar ska jag alltså vara i julstämning, det är liksom poängen med julstämning, den ska infinna sig på julafton. 

 

Det finns ett problem med julstämning just nu. Det har nämligen varit sol och supervarmt hela december, när jag tittar ut genom fönstret ser jag palmer och om dagarna kan jag ligga på stranden om jag vill. Not so much julstämning med det. 

 

Därför ser jag morgondagens hemresa som min chans att skapa julstämning. Planen är att lyssna på julmusik hela vägen hem, jag har gjort en lista på 24 låtar, den är 1 timme och 33 minuter lång. Denna lista ska få ackompanjera mig hela vägen hem. Min resa kommer att ta cirka 17 timmar, det betyder 17 timmar med julmusik. Om jag inte är i julstämning då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Förutom att länsa alla mammas köksskåp och frys på lussebullar och pepparkakor.

 

Jag åker alltså hem imorgon. Det känns så himla konstigt att lämna det här bakom mig och jag är livrädd lika mycket som jag är exalterad för framtiden som väntar hemma. Det som skrämmer mig är att jag har ingenting som väntar hemma, jag har inget jobb, inga pengar och ingen bostad, inget annat än just den dimmiga framtiden. Det är också det som gör mig exalterad, jag har ingenting som håller mig någonstans, jag kan göra precis vad jag vill, jag kan slänga mig in i nya jobb var och när jag vill, för att framtiden är dimmig och jag har hela världen för mina fötter.

 

Jag vet att ni förstår vad jag menar. Jag har levt i ovishet tidigare, men jag har alltid haft tryggheten "högskolan/universitetet" framför mig, men nu har jag inte det. Nu har jag istället hela livet framför mig... Vad gör man av ett helt liv?

 

Så är det, imorgon åker jag hem och jag har ingen aning om vad som väntar mig, men det är bra (och superläskigt!). Fast innan dess ska jag njuta av min sista soldag här i Florida.

 

Vi hörs lite senare!

 

Livet förändras hela tiden, det är fakta, men är det inte märkligt hur saker som i ena studen känns livsviktigt i andra stunden blir en berättelse om hur det var då?

 

För ett år sedan skrev jag på min C-uppsats i litteratur, sökte praktikplatser, jag var sambo, samt gjorde mig redo för min sista termin på Kultur, Kommunikation & Adminstrationsprogrammet för att sedan gå vidare till ett journalistikprogram i Göteborg till hösten. 

 

För ett år sedan hade jag en ganska tydlig bild av vad nästa steg i mitt liv skulle bli.

 

Idag bor jag i Fort Myers, Florida, jag har precis avslutat min termin på universitetet här där jag pluggade business, jag är singel, samt gör mig redo för att åka hem och leta jobb inom kommunikation. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen här näst, men känner mig ganska redo att börja skriva den första sidan i nästa kapitel i livet, ett oplanerat sådant. 

 

 

1. Jag brände mina stortår, de har nu en varsin blåsa på tåspetsen. Det gör ont att ha skor på sig.

 

2. Jag fick en killes nummer vid frukosten, han skulle precis checka ut. Jag skulle tippa på att han var 17 år, max.

 

3. Tjejen bredvid mig vid frukosten åt två muffins, tre kakor och en bulle till frukost. Hälsosamt! Halvvägs igenom sin chokladmuffin vände hon sig till mig och frågade om jag ville smaka, sedan log hon och visade chokladbitarna som fastnat i hennes framtänder. (Händelserik frukost idag!)

 

4. Min högra lins åkte bakom ögat, vilket resulterade i att jag var halvblind i 20 minuter.

 

5. Jag har bokat plats på airport shuttlen på söndag. Japp, i övermorgon åker jag hem. Så fort kan en termin gå...

 

 

God natt.

Drog precis iväg "2014 bäddar för möjligheter och besvikelse", det kan hända att ensamheten har gjort mig en aning dramatisk. 

 

Ni förstår, att i vanliga fall hade jag tagit upp sådant som föregående inlägg handlade om med Emma. Jag hade dragit min teori och sedan hade hon fått svara, alternativ säga att jag är galen. Men nu är inte Emma här, så ni får ta det istället, receptionisterna här på hotellet har nämligen tröttnat på att lyssna på mig. 

 

När jag är på solsemester (eller pluggar en termin i The Sunshine State) blir jag ju brun, eller ja, mindre blek i alla fall. Men varje gång jag landar hemma är jag inte lika brun längre. Det är som att jag tappar färg under hemresan. Brukar ni också känna så?

 

I alla fall.

 

Jag har en teori! Ni ve de där säkerhetsscannarna man går igenom i säkerhetskontrollen, jag tror att de har en hemlig blekmedelsspray som de sprutar ut på dig när du står där och visar att du inte bär på några olagligheter, en spray som varken syns eller känns, den bara berövar dig den bränna du slitit för att få. Så himla taskigt!

 

Just nu är jag ganska brun, för att vara jag är jag superbrun. Så, om jag nu på måndag landar halvblek vet ni vad som hänt.

 

 

Som ni kanske har förstått har den senaste veckan bestått av en hel del "hej då". Jag håller på att lämna mitt amerikanska liv bakom mig och det betyder att det finns en del människor man ger en extra hård kram för att man inte vet om man kommer att träffa dem igen. 

 

Veckan har gått relativt bra för mig, jag har kramat och jag har vinkat. Sedan har jag leende gått hem till mig och skattat mig lycklig över att fått tillbringa den här tiden med de här människorna. Hade det här varit för fem/sex år sedan hade jag gråtit ögonen ur mig. För så var det då, jag bröt ihop bara av att min bästa kompis skulle åka på semester i två månader, jag hatade att säga "hej då" så mycket att jag ibland inte visste vad jag skulle ta mig till.

 

Nu, fem/sex år senare, gråter jag inte. Jag vet inte varför, men tårarna har stannat inne den här veckan. Det betyder inte att jag inte är ledsen över att dessa människor lämnar mitt liv, tvärtom, men det har bara varit så. Jag kanske har lärt mig med tiden, för att slippa ha så himla ont, eller så har jag helt enkelt bara förändrats, det är inget konstigt, människor gör det.

 

Men. Imorse, tidigt imorse, när Emma gick ut till taxin för att påbörja sin resa hem, då kom tårarna. Först, när vi kramades började tårarna fylla ögonen, sen gick jag upp på rummet och grät likt ett barn som fått kol i julklapp. 

 

Så var det.

 

Idag har vi gått från klubbade sälar till strandade valar. Vi har haft en marginell gnutta mer energi och har därför kunnat röra oss lite i solstolarna, men inte kommit någon vart. Precis som strandade valar.

 

Nu ska vi strax iväg för en tidig middag och en lite prommis innan vi börjar "sista natten med gänget"-myset. Emma åker nämligen hem till Sverige imorgon (attackdepp), jag blir lämnad åt mitt öde för fyra dagar (kommer pausa i ödeslevandet för att hänga med några kompisar senare i veckan).

 

Men nu ska vi inte tänka på det (igonerar deppen tills den tvekar på sin egen existens och tillslut förtvinar och försvinner för alltid) - middagsdags!

 

Idag har jag och Emma legat som två klubbade sälar på poolkanten. Vi vaknade enbart till liv för att äta lunch, och återgick snabbt till vårt komaliknande tillstånd när tallrikarna var tomma.

 

 

Nu har vi degat på hotellrummet en stund, snart ska vi ut och äta middag. Livet är inte så pjåkigt, även om man är trött som en sengångare.

Helgen har bestått av städning, "hej då" och "vi måste ses". Ni vet, sådant som man gör när man ska lämna en plats efter en längre tid. Även om jag har vetat att jag ska lämna Fort Myers till julen, så tar det ändå emot lite.

 

 

Det tar emot att lämna FGCU's fantastiskt fina campus och att inte längre läsa businesskurser med siffror och annat som jag knappt förstår mig på. Det tar emot att lämna mitt dorm, där jag bara behövde öppna dörren till mitt rum för att få någon att hänga med (även om jag hatade dormet i sig för att det var litet och äckligt). Det tar emot att lämna värmen. Det tar framförallt emot att säga hej då till alla människor jag lärt känna den här hösten, som har givit mig så mycket. 

 

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ska bli ganska skönt att komma hem också, men den där hemkomsten får vänta tills nästa vecka, jag har en veckas semester att njuta av först.

 

Vi har tagit en kaffe vid poolen, spatserat lite och nu ska vi ner och träna innan middag. Hej semester!

Hejdåandet fortsatte igår kväll. Nu är det bara jag och Emma kvar, vi lämnar North Lake vid tre i eftermiddag. Innan dess ska jag hinna tvätta och städa. Dock spöregnar det just nu, så jag funderar på att bara ställa ut tvättkorgen, så får naturen göra sitt. Så slipper jag gå så långt i regnet. Smart tjej!

 

Vi hörs när vi kommer till hotellet i eftermiddag.

 

Ciao!