Hemlängtan
Man frågar om jag lider av hemlängtan. På den frågan kan jag inte svara annat än nej. Det är klart att mitt hjärta värker lite när mina roomiesar säger att de ska hälsa på deras familj och vänner i deras hemstäder över helgen, men inte mer än det gjorde i Halmstad. Och det är klart att jag vill nypa amerikaneserna i gäddhänget ibland när de beter sig lite för konstigt, men inte mer än jag ville sparka halmstaborna på smalbenen ibland när de gick onödigt långsamt på de vägar jag ville ånga fram med storstadstempo.
Det är just det. Jag bodde i Halmstad i tre år. Staden som ligger lite för långt bort och kostar lite för mycket respengar för att tillåta mig att åka upp till min familj var och varannan helg. Jag blev van vid att sakna till och från, och det gör nog allt lite lättare.
Med det menar jag att jag inte längtar hem överdrivet mycket, men det betyder inte att jag inte vill fälla några tårar (i hemlighet!) efter en skypesession eller av ett meddelande från någon av mina nära och kära.
Hänger ni med i resonemanget?
