En studie i den amerikanska drömmen

 

Förstår ni då att peppfaktorn var hög? Folk hade babblat kostymer i en vecka och organisationen kring förfest och att ta sig dit var viktigare än skolarbetet. Den här festen skulle bli den bästa vi någonsin skulle få uppleva under vår tid på amerikansk mark.

 

Så kom gårdagen, tjejerna gjorde sig i ordning för sig och killarna för sig för att sedan mötas upp och förfesta innan avgång. I bilen pumpade vi housemusik och dansade så att bilen skakade, tills vi plötsligt insåg att vi hamnat på en väg mitt ute i ingenstans. Inga gatulampor, inga hus, bara varningsskyltar om pantrar och alligatorer. Jag ska inte sticka under stol med att jag fick en lite dålig känsla i magen när vår eminenta förare började berätta om vilt skjutande bönder, men lyckades slå bort tanken när vi började prata om festen igen. Ballt, sa de, detta kommer ju bli episkt.

 

Så kom vi efter någon felkörning fram till huset, fem bilar med en blanding av internationella och amerikanska studenter klev förväntasfulla och väl utklädda ur bilen.

 

Vad vi möttes av? Ett gäng trötta hillbillies, utan utklädnad, med en DJ som knappt visste vad musik var och ett spritbord bestående av en enda stor balja med Gud-vet-vad i. Vände man sig till höger möttes man av ett gäng 50+:are med sina ungar. Vände man sig till vänster såg man ett gäng sköningar med en sådan där cigarett som man inte kan köpa i tobaksaffären. Och mitt i allt sprang det runt hundar och ylade som att varulvarna var på ingång. 

 

Skål, sa vi och parrerade tandlösa män med truckerkeps hela natten.