När jag gick upp imorse möttes jag av en underbar frukostdoft och en av mina roomies som kvittrar "God morgon, jag lagar pannkakor, vill du ha?".
Strax innan tolv går jag ut och ställer mig vid shuttlestoppet för att invänta shuttlen. Plötsligt stannar en vit bil framför mig, tjejen som kör bilen vevar ner rutan och frågar om jag vill ha skjuts till skolan. Visst svarar jag och tränger in mig i bilen med tre okända tjejer som studerar kommunikation. När vi kommer fram till skolan ger tjejen som kör bilen sitt nummer och säger att det är bara att ringa om jag behöver skjuts någonstans.
Strax innan halv ett entrar vår tentavakt salen, en okänd kvinna som hoppat in då vår professor inte hade möjlighet att vara där idag. Kvinnan ler brett och frågar hur alla mår. Sedan skickar hon runt en korg med godis för att "motivera oss" inför tentan vi precis ska skriva, samt delar ut sudd och pennor till de som behöver. När man sedan lämnar in sin tenta ger hon en en klapp på axeln och önskar trevlig helg.
När jag kom hit var värmen olidlig. Termometern låg mellan 35-45°C och luftfuktigheten var en son of a Bitch. Inte ens skuggan var behaglig. Jag klagade varje dag och kände mig mer och mer som en gammal tant när jag var tvungen att stanna och vila i byggnader med AC under en promenad på fem minuter. Behöver jag lägga till att folket i Sverige inte uppskattade mina klagomål?
Så var det då.
Så är det inte nu.
Fort Myers har förvandlats till värmemässigperfektion definierat. Vi vaknar till cirka 22°, lagom för att orka knalla till skolan. För att se tempen röra sig upp mot 28° mitt på dagen, så om stranden står på dagens schema mår du som en kung. På kvällen letar kvicksilvret ner till den där 22:an igen, vilket är perfekt för en kvällspromme. Och som grädden på moset har luftfuktigheten gått i ide.
Jag tappade bort min fokus totalt för två veckor sedan. Började lalla runt hemma om dagarna, träna och hänga med kompisar istället för att plugga. Trots tentor som i vanliga fall är stressfaktor nummer ett i min vardag så har jag inte förmått mig att fokusera mer än femton minuter i taget. Jag har försökt med allt; hot, belöning, stängt ner internet, lagt mig under sängen med mina papper. Inget fungerar. Och det värsta är att jag inte ens känner skuld över det.
Det är löjligt, egentligen har jag en grym självdisciplin när det behövs. Så är läget i alla fall.
Nu ska jag testa en ny taktik: jag ska tvätta och tänker ta med mig papprena för att sätta mig där medan maskinerna jobbar. Hur mycket kan distrahera mig i en tvättstuga?!
Här är en helt omotiverad bild av sjön utanför mitt hus.
Ibland, när man är med sig själv lite för länge, börjar man tänka för mycket. Och ibland när man tänker för mycket försvinner peppen och livet blir lite mindre ljust, även om solen strålar som aldrig förr. Då, när man tror att peppen gått och gömt sig, kan man titta på det här klippet och så visar det sig att peppen bara tagit en kort lunchpaus och är tillbaka snabbare än man hinner säga: "attackpepp".
Jag: Svenskar får inte åka båt eller göra någonting som har med havet att göra, det är olagligt.
Hillbilly: Va?!
Jag: Ja, alltså det är ju också allmänt vett att inte vara på vattnet. Det finns ju både hajar och krokodiler och vågor och annat man dör av. Det är ju rent självmord att sätta sig i en båt. Sådant sysslar inte vi svenskar med.
Hillbilly: Men du sa ju att du hade gjort paragliding när jag berättade att jag jobbar med det. Och du sa att du tyckte att det var tråkigt. Hur går det ihop om du inte får vara på vatten?
Jag: Sa jag det? Oj, ibland förvirrar jag verklighet med vad jag läser i broschyrer. Det är ju lätt hänt.
Hillbilly:Jätteförvirrad. Så du vill inte följa med imorgon?
Jag: Det handlar inte om att jag inte vill åka på din båt, det handlar om att svenskar inte får vara på vatten. Man dör ju då!
Hillbilly: Men...
Jag: Jag ska nog gå bort till mina kompisar nu, men det var trevligt att träffas.
Eftersom att jag är lat och inget fan av att bära väska fick kameran stanna hemma denna vecka och helg. Därför får ni använda mina ord och försöka visualisera hur den senaste veckan sett ut.
I måndags färgade Emma mitt hår, det är första gången jag hemmafärgar sedan jag var 15 och råkade färga håret orange. Jag tyckte att jag gjorde den bästa cliff-hangern någonsin här på bloggen, men den var det ju ingen som nappade på. Det blev bra i alla fall, om ni undrade.
Resten av veckan bestod av plugg inför tentan i onsdags, lite läxor (ja, vi får läxor) och förberedelser för plugg inför tentan nu på torsdag och presentationen nästa vecka.
I torsdags messade en kompis och frågade om jag och Emma ville följa med till the Cheesecake Factory på fredagen för linner innan kvällens festligheter. Vi är ju inte de som är de, så the Cheesecake Factory blev det. Efter maten tog vi in tre olika cheesecakes och delade på, den jag valde var självklart godast, med oreoes och tjofaderittan. Vi åt tills vi fick ont i magen, sen vände vi hem för en middagslur innan festligheterna drog igång, men det vet ni ju hur det gick.
På lördagen gjorde jag inte många knop. Jag vaknade vid halv elva, åt frukost, gick och la mig igen och lyssnade på podcasts i tre timmar, gick upp igen och åt lunch, gick och la mig igen och såg en film, gick upp och drack en kopp kaffe, duschade, mötte upp Emma och gick in till stan för att äta middag. Blev lite besviken på vår favoritrestaurang som bytt meny. Gick sedan hem igen, gick och la mig och lyssnade på podcasts tills jag somnade.
Igår var det andra bullar. Gymmet och solbadning och plugg och skype med Halland och en kvällsPW och två avsnitt av solsidan.
Efter tre veckor på resande fot över helgerna var det riktigt skönt att vara hemma en helg. Nu taggar jag nya tag och nya tentor.
Ni får en photobooth-bild från igår som kompensation för min lathet. Det är ju inte så himla roligt med ett inlägg med massa text och inga bilder.
Det här med omställningen av klockan hörrni. Förvirringen var total imorse. I 20 minuter surfade jag runt på x antal olika hemsidor, som alla sa olika saker, och kollat min telefon, som man tycker borde ställa om sig själv om den nu är så himla smart, fick jag tag i min rumskompis som förklarade att här ställer man minsann inte om klockan förrän nästa vecka.
Det var berättelsen om hur jag förlorade en timme som jag trodde att jag vunnit. Surt, sa tanten som drack gammal mjölk.
Förstår ni då att peppfaktorn var hög? Folk hade babblat kostymer i en vecka och organisationen kring förfest och att ta sig dit var viktigare än skolarbetet. Den här festen skulle bli den bästa vi någonsin skulle få uppleva under vår tid på amerikansk mark.
Så kom gårdagen, tjejerna gjorde sig i ordning för sig och killarna för sig för att sedan mötas upp och förfesta innan avgång. I bilen pumpade vi housemusik och dansade så att bilen skakade, tills vi plötsligt insåg att vi hamnat på en väg mitt ute i ingenstans. Inga gatulampor, inga hus, bara varningsskyltar om pantrar och alligatorer. Jag ska inte sticka under stol med att jag fick en lite dålig känsla i magen när vår eminenta förare började berätta om vilt skjutande bönder, men lyckades slå bort tanken när vi började prata om festen igen. Ballt, sa de,detta kommer ju bli episkt.
Så kom vi efter någon felkörning fram till huset, fem bilar med en blanding av internationella och amerikanska studenter klev förväntasfulla och väl utklädda ur bilen.
Vad vi möttes av? Ett gäng trötta hillbillies, utan utklädnad, med en DJ som knappt visste vad musik var och ett spritbord bestående av en enda stor balja med Gud-vet-vad i. Vände man sig till höger möttes man av ett gäng 50+:are med sina ungar. Vände man sig till vänster såg man ett gäng sköningar med en sådan där cigarett som man inte kan köpa i tobaksaffären. Och mitt i allt sprang det runt hundar och ylade som att varulvarna var på ingång.
Skål, sa vi och parrerade tandlösa män med truckerkeps hela natten.
Efter ett år med studentskivor innan studenten och tre år på högskolan har jag lärt mig att när det kommer till att klä ut sig går man antingen all in, eller så kan man lika gärna strunta i det.
Sen tänker jag inte ljuga om att all in för mig kanske inte alltid definierats på samma sätt som för andra. I alla fall.
Igår var vi på halloweenfest och inför detta var hetsen kring utklädnad inte jätteliten. Efter lite om och men bestämde jag och Emma oss för att klä ut oss till svarta katter. En ganska enkel utklädnad tyckte vi, bara att skaffa öron och en svans, sen kan vi måla på lite morrhår. Jag menar, det är ju bara att ta ett par svarta långbyxor och en svart långärmad t-shirt, så är vi done and done. Med ett par svarta strumpor i ett par svarta ballerina blir det grymt. Inga konstigheter.
Sen presenterade vi idén och möttes av... Motstånd, skulle man kunna kalla det. För här i Amerikat räknas det tydligen inte som en utklädnad, "man ska ju inte missta er för riktiga katter!". Nej, för här ska du välja en utklädnad och sedan ska du lägga till ett litet ord innan, det spelar egentligen ingen roll vad du ska klä ut dig till, katt, sjuksköterska, heffaklump, bara du lägger till det där lilla, lilla ordet... Sexy.
Jag pluggar satan och hänger lite med klasskompisar, mycket roligare har inte veckan varit. Imorgon tänkte jag ta sovmorgon för första gången på två veckor, sedan en kortare pluggsession innan roligheterna får ta över.
Linner med några kompisar och sedan en halloween-fest ute i bushen. Du är så efterlängtad, fredag lilla.
Efter att ha kört fel och lyckats göra en två timmar lång resväg till tre och en halv var vi äntligen framme i Miami. Jag ville överraska alla med att sätta på låten när vi körde in i Miami, dock uppstod två hinder för denna fenomenala överraskning. 1. Jag satt längst bak i minibussen och hade därför svårt för att avgöra huruvida vi var i Miami eller inte, 2. min franska vän "gissade" överraskningen vilket tog bort det roliga med det. Men jag spelade den ändå, i typ 20minuter.
Efter en lunch på Miami Beach intog några av oss pressarposition på stranden, medan andra gick och shoppade. Sedan brakade stresshelvetet lös. Vårt hostel krånglade, så det tog över en timme att checka in alla, sedan skulle 12 personer duscha och ta sig till arenan på en timme. Och just det, det fanns bara två duschar.
Vi hann. En NBA-match senare, med vinst till laget vi skulle heja på, tog vi oss tillbaka till vårt hostel för att göra oss i ordning och sedan bege oss vidare ut.
Vid sex på morgonen, när alla väl kommit hem, fick vi besök av en sköning som försökte sparka in vår dörr och slå sönder våra fönster. I över en haltimme höll han låda. En av de franska tjejerna tyckte sig höra honom prata franska, så hon bestämde sig för att öppna dörren tillslut, med motiveringen: fransmän gör ingen illa. I alla fall, slutet gott allting gott (och alla sömnlösa).
På söndagen åkte några iväg för att kolla en NFL-match, medan resten av oss drog ut på avskedet av Atlanten.
Vi har tryckt tröjor. Alltså inte jag och Emma, utan de som brukar vara med och göra de saker vi roar oss med. Dessa hade alla på sig när vi åkte till Miami, det genererade många blickar.
Det var pigga reskompisar jag hade.
Superpigga.
Innan basketmatchen.
Miami skyline.
Miami Heat mot SPURS (titta vad jag kan!)
Miami Beach
Soldyrkarna på söndagen.
Måste lära mig att inte stå bredvid Emma på sådana här bilder, ser ju ut som någon tagen ur Twilight-filmerna.
Frozen yoghurt med färst frukt och nutella.
Slagna hjältar i väntan på NFL-kämparna för att få åka hem.
Förresten har jag ingen aning om vad som menas med rubriken, jag såg den någonstans och tyckte att den var passande för att den innehöll Miami. Så kan det vara.
Tystnaden som uppstår när en amerikanes kommer in i ett rum med 10-15 internationella studenter och säger: jag ska träffa min mamma och syster idag, jag har inte sett dem sedan skolan började, kan ni förstå hur mycket jag har saknat dem?
Vilken helg hörrni, den innehöll allt från bad i Atlanten och basketbollar, till män som försökte sparka in vår dörr och slå sönder våra fönster mitt i natten. Jag har lite tentaplugg att ta igen, men jag återkommer inom en snar framtid med en redogörelse av helgen.
Kvällen har tillbringats i arenan. ESPN var hos oss och spelade in Eagles Midnight Madness där basketlaget underhöll. Häftigt med den skolkänsla som vi får chansen att vara en del av här.
Jag fick lära mig massa (två) nya baskettermer som jag tänkte slänga runt mig med den kommande veckan, jag har ett par sportkillar i mina klasser, kanske kan få napp genom mina nyvunna skills. Det börjar ju bli lite stressigt nu...
Om några timmar åker vi till Miami, för att njuta av storstadspulsen, gå på en NBA-match och bada i Atlanten. Jag har förberett mig med en spellista innehållande en låt, som jag tänkte tvinga mina elva medresenärer att lyssna på om och om och om igen när vi kör dit. Grattis till dem.
Om en kort stund ska vi bort till Waterfronten för att förena nytta med nöje: sola, bada och plugga. Ikväll ska vi till Olive Garden (om jag har tur) och sen tillbaka till arenan och kolla på FGCU After Dark. Oklart vad det är, men det har något med sport att göra, tror att det är basket, eller volleyboll...
Imorgon åker vi till Miami, inga konstigheter där, så glammigt liv lever jag liksom. Och just det, jag ska på en NBA-match imorgon också. Feel free to be avunsjuka sporttöntar!
Halva tiden av mitt amerikanska liv har idag passerat, från och med nu är det mindre tid kvar än vad jag tillbringat här. Det är inte utan att jag blir lite stressad av att tänka på det.
Det känns som att det var igår jag landade med på tok för mycket packning och tog in på motellet där psycho-mördaren stod runt hörnet. Samtidigt som det känns som att jag varit här hur länge som helst, för att livet har blivit vardag, men inte vardag av definitionen grått och tråkigt, utan vardag definierat sol och 30°.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle trivas så bra som jag gör, att varje helg skulle vara ett nytt äventyr och att jag ärligt skulle kunna säga att jag har roligt så gott som hela tiden. Därför kan jag inte låta bli att bli lite stressad, för att allt går över och att tiden rusar iväg, hur mycket vi än vill trycka på pausknappen ibland. Istället får vi njuta för allt vad vi är värda samtidigt som vi försöker hänga med i det rasande tempo som livet springer i.
Vi lekte Titanic. Sjukt likt originalet om jag får säga det själv, saknas bara en båt, en Rose, en Leonardo DiCaprio och ett isberg.
Smart som jag är kom jag på att det där märket för den sydligaste punkten bara var lurendrejeri. Här står jag på den riktiga sydligaste punkten. Tråkigt för alla andra turister som får leva resten av sina liv i lögn.
Sen testade vi Key Lime Pie. Det var asagott!
Magnus gjorde sin klassiska snyggmin. Han är singel förresten, skriv bland kommentarerna om du är intresserad så ska jag fixa en date.
Vi drack Strawberry Daiquiri också. Det var också gott.
Mangan tyckte att det var en kul idé att ta en bild av alla tre i Hemmingways hus, så han satte kameran på en sten och satte igång självutlösaren. Mästare på självutlösarfotografering är han.
Uppiggande.
Pauserna var ganska stela. Ingen ville liksom prata mer än nödvändigt. Kul.
I helgen gjorde vi Miami. Sol, vit sand och turkost hav var vad vi blev bjudna på. Dagen toppades med en hummersallad, ett glas vitt och en kvällspromenad med glass som sällskap. Sen somnade jag tidigt i en hotellsäng för att på söndagen vakna utvilad och redo för lite mer strandliv och shopping innan det bar av tillbaka till Fort Myers.
Nästa helg hoppar jag på det igen, Miami alltså, älskar man storstäder så gör man.
Jag är efter helgen nästan klar med julklappsshoppandet. En person har jag kvar. Den du!
Många av er vet att jag har en oklar kärlek till stela stunder. Exempel på dessa stela stunder som får mig att njuta lite extra är:
Ett skämt som ingen skrattar åt.
När man får slut på samtalsämnen. (Den allra bästa sortens stelhet!)
När någon avbryter något för att påpeka att man har kul.
När någon avbryter något för att ta en bild för att föreviga denna fantastiska stund.
Listan kan göras hur lång som helst. Jag vet inte varför jag finner en tjusning i dessa fruktansvärta sociala stunder, men jag gör det.
I alla fall.
Jag har hittat hem!
Här i Amerikat har folk ett behov av att påpeka när de tycker att något är roligt. Till exempel, om jag berättar en anekdot eller gör en kommentar som får folk att skratta (händer ganska ofta), så skrattar dem. Och skrattar och skrattar och skrattar. Tills de nästan kiknar skrattar det. Oj oj oj. Efter att de skrattat klart, i de sista svallvågorna av skrattet trycker de ofta fram "that's so funny!". Sen dör skrattet och alla blir tysta.
Efter fem timmar under täcket ringde klockan och sa att det var dags att stiga upp. Tanken var att vi skulle åka åtta. Så blev det inte, för jag kom på att jag inte hade packat.
Det var en ganska lugn helg. Jag och Emma var helt slut efter en hård vecka, och Mangan var jetlaggad. Vi strosade på Key West gator, badade och roade oss vid sevärdheter. Det är typ vad Key West är, lugnt. Fin natur, turistattraktioner och byggarbetsplatser. Jag vet inte om jag hade för höga förväntiningar, men jag var en aning besviken efter att alla pratat så gott om denna lilla ö, längst ner i Amerikat..
Här är några bilder från helgen, resten har de andra två.
Det var riktigt kul att ha med Emma på resan, så himla pigg och alert tjej den där göteborgaren!
Magnus var också glad över att åka på roadtrip. Vänder man hans ansikte upp-och-ner ler han nästan.
Vi stannade på Waffle House för att äta frukost. Jag åt mest av alla tre, Emma och servitrisen blev imponerade. (Stolt tjej!) (Baam!)
Magnus har inte lärt sig simma än, så vi köpte flytkuddar till honom.
Semesterpeppen!
Viktigt!
Middag på Hard Rock.
Den äckligaste vegburgaren jag ätit i hela mitt liv, men jag ser det som en berikande upplevelse det också.
Som vanligt slog rastlösheten till när vi låg på stranden, vi roade oss med att ta hopp-bilder, springa som Baywatch och ta stela bilder. Kul, tänker du med en ironisk ton.
Bästa på hela helgen! Hemmingways hus!
Hon som är utbildad litteraturvetare guidade Emma genom huset och berättade om Hemmingway. En del av det jag sa var sant, en del var mer påhitt, fast jag berättade inte vilket som var vilket, busigt va?! Sen lättade vi på trycket vi på Hemmingways toalett (egentligen var det en besökartoalett, men det känns bättre att tänka att Hemmingway också suttit där och funderat över livet) (var ju tvungen att skriva sanningen om FBI skulle läsa min blogg och kanske arrestera mig om de tror att jag besudlat Hemmingways gamla bajamaja).
Hur ballt?!
Tror att det var här Hemmingway satt och tänkte på havet och sådant. Så jag gjorde också det, tänkte på havet (och kaffe, var sjukt kaffesugen).
Vi fotar samma sak, så om någons bild blir dålig har vi alltid en back up!
Hej då Key West!
Vi var såklart vid den sydligaste punkten också, som de turister vi var, men de bilderna finns på Mangans kamera och han är ute på vift så de bilderna får ni se en annan gång. Skulle man kunna klassa detta som en cliff hanger? Vill du komma tillbaka och läsa nu för att du så gärna vill veta vad som egentligen hände vid den där sydliga punkten?
Tjejen bakom mig åt chips hela föreläsningen. Med öppen mun.
Den professor jag har i två kurser skulle återberätta den historia han berättade för oss i den andra kursen som fick mig att skratta så att jag både skrek och grät, men han berättade det inte på samma sätt, så det var inget roligt. Nu tror alla att jag har ännu sämre humor än jag faktiskt har.
Magnus är försvunnen. Igen. Denna gången har han mina nycklar, så jag kommer inte in i mitt rum.
I torsdags landade Mangan i Fort Myers. Vid elva var det sagt att jag skulle hämta upp honom på flygplatsen. Så blev det inte.
22.55 Min kompis messar och säger att han är utanför med bilen.
22.56 Jag låser in mina nycklar i mitt rum.
22.57 Jag svär en lång ramsa på svengelska och smäller igen ytterdörren.
22.58 Jag svär en ännu längre ramsa för min vän som sedan får köra mig till Commons där de kan hjälpa mig att komma in i lägenheten igen.
23.03 Jag blir insläppt av on call-snubbarna och kan hämta mina nycklar.
23.08 Vi kommer på att vi glömt hämta upp Emma och får vända tillbaka.
23.27 Magnus går inte att hittas på flygplatsen. Borde få medalj för att lyckas tappa bort en två meter lång kille.
23.33 Magnus påstår sig befinna sig på ett visst ställe.
23.35 Det visar sig att Magnus inte alls befinner sig på det stället.
23.46 Magnus är upphittad.
23.48 Jag identidierar väskan som innehåller de svenska delikatesserna och erbjuder mig att åka i bakluckan för att se till att väskan kommer fram ordentligt.
23.59 Vi hittar inte bilen.
Vi hittade bilen tillslut och åkte till Town Center för att äta. Mitt under den kulinariska måltiden på det enda stället som är öppet i Town Centrer fick vi besök av en hög fulla internationella studenter som blev väldigt nyfikna på vem denna långa skapelse var.
Jag har varit i Key West hela helgen och firat kanelbullens dag; jag och Emma har skedat, Magnus har kört bil och vi har lättat på trycket på Hemmingways toalett. Vi hörs mer när jag vaknat igen!
Om man säger så här, sport på TV är ingenting som intresserar mig. Jag har inget emot att utöva dem (alla utom innebandy, jag är för mån om att ha tårna kvar), jag kan till och med sträcka mig så långt att det kan vara roligt att titta på sport live, så länge någon förklarar sporten för mig innan och hjälper mig hålla koll på bollen, om en sådan är inblandad. Men det där med sport på TV... Nä.
Folk som känner mig väl vet detta. Och förstår att när man sätter mig framför TVn när en match visas kan man inte förvänta sig något överdrivet engagemang från mitt håll, och man vet också att jag kan råka hamna framför rutan bara för att jag inte står ut med att något så tråkigt får mer uppmärksamhet än jag.
Igår berättade min pappa att NHL hade premiär på kvällen. Av detta tänkte jag att jag skulle skriva en superrolig och ironisk statusuppdatering på Facebook. Så jag gjorde det. Superkul var det! Tills jag vaknade imorse och insåg att majoriteten av personerna som uppmärksammat min status genom att trycka på den där like-knappen är människor som förmodligen inte är så bekanta med mitt anti-intresse för sport på TV och därför tror att jag menar allvar. De kanske till och med tror att jag lever för sport och att stunder sport visas på TV är heliga för mig.
Man skulle kunna kalla min rolighet för ett EPIC FAIL. Synd, för egentligen tycker jag att det var ganska kul.
En tysk kille: Man kan inte vara kompis med killar bara sådär!
Jag: Men, förutom Emma, som är tjej, umgås jag ju mest med er och ni är killar?
En annan tysk kille: Men det är annorlunda!
Jag: Hur är det annorlunda?
Den första tyska killen: Ääähhh... Alltså...
En tredje tysk kille: Hon har faktiskt en poäng...
En tredje tysk kille: Så ni är bara kompisar?
Jag: Ja.
Den tredje tyska killen: Coolt!
Så kan det gå.
I alla fall.
Idag när jag vaknade möttes jag av ett meddelande innehållande endas en bild från Mange. En bild som gjorde hela min dag (som för övrigt började med en myrinvasion på mitt skrivbord och med att jag lyckades hälla ut en hel bananpannkakssmet över mig). Här är bilden:
Det Mangan inte vet är att jag egentligen inte alls vill ha honom på besök, jag vill bara ha hans lagning av svenskt rågbröd och svenskt godis.
Försökte få honom att ta med arla-mjölk också, men där drog han gränsen. Tjåligt!
Var läskigt produktiv igår. Bockade av två dagars att-göra-listor och föreläsning, samt möte med en av mina projektgrupper på det. BAAAAAM, ropade jag när jag hoppade i sängen för att tokdäcka. Trodde jag.
En timme. Alla fel jag någonsin gjort i mitt liv uppdagades som en film framför mina ögon.
Två timmar. Världens alla orättvisor radade upp sig i mitt huvud.
Tre timmar. Ett får, två får, en ko, en gris, en häst och en hel jäkla bondgård.
Fyra timmar. Varför är jorden rund?
Fem timmar. Vad är meningen med livet?
Sex timmar. Zzzzzzzzzzz!
Sju timmar. Nej men, hej på dig Herr Snooze, vad trevligt att du ska ringa så här på morgonkvisten...
De sa åt mig att följa mina drömmar, så jag gjorde det. Nu sitter jag här, 8028,45 km från det jag kallar hem, med solen i nacken, tonvis med skolarbete och en helt ny värld att upptäcka.
Följ min studie av den amerikanska drömmen och min version av livet som utbytesstudent.
PS. Ta inte dig själv på för stort allvar, inte mig heller för den delen.
