Tjejen bakom mig åt chips hela föreläsningen. Med öppen mun.
Den professor jag har i två kurser skulle återberätta den historia han berättade för oss i den andra kursen som fick mig att skratta så att jag både skrek och grät, men han berättade det inte på samma sätt, så det var inget roligt. Nu tror alla att jag har ännu sämre humor än jag faktiskt har.
Magnus är försvunnen. Igen. Denna gången har han mina nycklar, så jag kommer inte in i mitt rum.
De sa åt mig att följa mina drömmar, så jag gjorde det. Nu sitter jag här, 8028,45 km från det jag kallar hem, med solen i nacken, tonvis med skolarbete och en helt ny värld att upptäcka.
Följ min studie av den amerikanska drömmen och min version av livet som utbytesstudent.
PS. Ta inte dig själv på för stort allvar, inte mig heller för den delen.
