En studie i den amerikanska drömmen

Som ni kanske har förstått har den senaste veckan bestått av en hel del "hej då". Jag håller på att lämna mitt amerikanska liv bakom mig och det betyder att det finns en del människor man ger en extra hård kram för att man inte vet om man kommer att träffa dem igen. 

 

Veckan har gått relativt bra för mig, jag har kramat och jag har vinkat. Sedan har jag leende gått hem till mig och skattat mig lycklig över att fått tillbringa den här tiden med de här människorna. Hade det här varit för fem/sex år sedan hade jag gråtit ögonen ur mig. För så var det då, jag bröt ihop bara av att min bästa kompis skulle åka på semester i två månader, jag hatade att säga "hej då" så mycket att jag ibland inte visste vad jag skulle ta mig till.

 

Nu, fem/sex år senare, gråter jag inte. Jag vet inte varför, men tårarna har stannat inne den här veckan. Det betyder inte att jag inte är ledsen över att dessa människor lämnar mitt liv, tvärtom, men det har bara varit så. Jag kanske har lärt mig med tiden, för att slippa ha så himla ont, eller så har jag helt enkelt bara förändrats, det är inget konstigt, människor gör det.

 

Men. Imorse, tidigt imorse, när Emma gick ut till taxin för att påbörja sin resa hem, då kom tårarna. Först, när vi kramades började tårarna fylla ögonen, sen gick jag upp på rummet och grät likt ett barn som fått kol i julklapp. 

 

Så var det.