En studie i den amerikanska drömmen

Många av er vet att jag har en oklar kärlek till stela stunder. Exempel på dessa stela stunder som får mig att njuta lite extra är:

• Ett skämt som ingen skrattar åt.
• När man får slut på samtalsämnen. (Den allra bästa sortens stelhet!)
• När någon avbryter något för att påpeka att man har kul. 
• När någon avbryter något för att ta en bild för att föreviga denna fantastiska stund.

Listan kan göras hur lång som helst. Jag vet inte varför jag finner en tjusning i dessa fruktansvärta sociala stunder, men jag gör det.

 

I alla fall.

 

Jag har hittat hem!

 

Här i Amerikat har folk ett behov av att påpeka när de tycker att något är roligt. Till exempel, om jag berättar en anekdot eller gör en kommentar som får folk att skratta (händer ganska ofta), så skrattar dem. Och skrattar och skrattar och skrattar. Tills de nästan kiknar skrattar det. Oj oj oj. Efter att de skrattat klart, i de sista svallvågorna av skrattet trycker de ofta fram "that's so funny!". Sen dör skrattet och alla blir tysta. 

 

Det tycker jag är kul.