Halva tiden av mitt amerikanska liv har idag passerat, från och med nu är det mindre tid kvar än vad jag tillbringat här. Det är inte utan att jag blir lite stressad av att tänka på det.
Det känns som att det var igår jag landade med på tok för mycket packning och tog in på motellet där psycho-mördaren stod runt hörnet. Samtidigt som det känns som att jag varit här hur länge som helst, för att livet har blivit vardag, men inte vardag av definitionen grått och tråkigt, utan vardag definierat sol och 30°.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle trivas så bra som jag gör, att varje helg skulle vara ett nytt äventyr och att jag ärligt skulle kunna säga att jag har roligt så gott som hela tiden. Därför kan jag inte låta bli att bli lite stressad, för att allt går över och att tiden rusar iväg, hur mycket vi än vill trycka på pausknappen ibland. Istället får vi njuta för allt vad vi är värda samtidigt som vi försöker hänga med i det rasande tempo som livet springer i.
Vi lekte Titanic. Sjukt likt originalet om jag får säga det själv, saknas bara en båt, en Rose, en Leonardo DiCaprio och ett isberg.
Smart som jag är kom jag på att det där märket för den sydligaste punkten bara var lurendrejeri. Här står jag på den riktiga sydligaste punkten. Tråkigt för alla andra turister som får leva resten av sina liv i lögn.
Sen testade vi Key Lime Pie. Det var asagott!
Magnus gjorde sin klassiska snyggmin. Han är singel förresten, skriv bland kommentarerna om du är intresserad så ska jag fixa en date.
Vi drack Strawberry Daiquiri också. Det var också gott.
Mangan tyckte att det var en kul idé att ta en bild av alla tre i Hemmingways hus, så han satte kameran på en sten och satte igång självutlösaren. Mästare på självutlösarfotografering är han.
Uppiggande.
Pauserna var ganska stela. Ingen ville liksom prata mer än nödvändigt. Kul.
I helgen gjorde vi Miami. Sol, vit sand och turkost hav var vad vi blev bjudna på. Dagen toppades med en hummersallad, ett glas vitt och en kvällspromenad med glass som sällskap. Sen somnade jag tidigt i en hotellsäng för att på söndagen vakna utvilad och redo för lite mer strandliv och shopping innan det bar av tillbaka till Fort Myers.
Nästa helg hoppar jag på det igen, Miami alltså, älskar man storstäder så gör man.
Jag är efter helgen nästan klar med julklappsshoppandet. En person har jag kvar. Den du!
Många av er vet att jag har en oklar kärlek till stela stunder. Exempel på dessa stela stunder som får mig att njuta lite extra är:
Ett skämt som ingen skrattar åt.
När man får slut på samtalsämnen. (Den allra bästa sortens stelhet!)
När någon avbryter något för att påpeka att man har kul.
När någon avbryter något för att ta en bild för att föreviga denna fantastiska stund.
Listan kan göras hur lång som helst. Jag vet inte varför jag finner en tjusning i dessa fruktansvärta sociala stunder, men jag gör det.
I alla fall.
Jag har hittat hem!
Här i Amerikat har folk ett behov av att påpeka när de tycker att något är roligt. Till exempel, om jag berättar en anekdot eller gör en kommentar som får folk att skratta (händer ganska ofta), så skrattar dem. Och skrattar och skrattar och skrattar. Tills de nästan kiknar skrattar det. Oj oj oj. Efter att de skrattat klart, i de sista svallvågorna av skrattet trycker de ofta fram "that's so funny!". Sen dör skrattet och alla blir tysta.
Efter fem timmar under täcket ringde klockan och sa att det var dags att stiga upp. Tanken var att vi skulle åka åtta. Så blev det inte, för jag kom på att jag inte hade packat.
Det var en ganska lugn helg. Jag och Emma var helt slut efter en hård vecka, och Mangan var jetlaggad. Vi strosade på Key West gator, badade och roade oss vid sevärdheter. Det är typ vad Key West är, lugnt. Fin natur, turistattraktioner och byggarbetsplatser. Jag vet inte om jag hade för höga förväntiningar, men jag var en aning besviken efter att alla pratat så gott om denna lilla ö, längst ner i Amerikat..
Här är några bilder från helgen, resten har de andra två.
Det var riktigt kul att ha med Emma på resan, så himla pigg och alert tjej den där göteborgaren!
Magnus var också glad över att åka på roadtrip. Vänder man hans ansikte upp-och-ner ler han nästan.
Vi stannade på Waffle House för att äta frukost. Jag åt mest av alla tre, Emma och servitrisen blev imponerade. (Stolt tjej!) (Baam!)
Magnus har inte lärt sig simma än, så vi köpte flytkuddar till honom.
Semesterpeppen!
Viktigt!
Middag på Hard Rock.
Den äckligaste vegburgaren jag ätit i hela mitt liv, men jag ser det som en berikande upplevelse det också.
Som vanligt slog rastlösheten till när vi låg på stranden, vi roade oss med att ta hopp-bilder, springa som Baywatch och ta stela bilder. Kul, tänker du med en ironisk ton.
Bästa på hela helgen! Hemmingways hus!
Hon som är utbildad litteraturvetare guidade Emma genom huset och berättade om Hemmingway. En del av det jag sa var sant, en del var mer påhitt, fast jag berättade inte vilket som var vilket, busigt va?! Sen lättade vi på trycket vi på Hemmingways toalett (egentligen var det en besökartoalett, men det känns bättre att tänka att Hemmingway också suttit där och funderat över livet) (var ju tvungen att skriva sanningen om FBI skulle läsa min blogg och kanske arrestera mig om de tror att jag besudlat Hemmingways gamla bajamaja).
Hur ballt?!
Tror att det var här Hemmingway satt och tänkte på havet och sådant. Så jag gjorde också det, tänkte på havet (och kaffe, var sjukt kaffesugen).
Vi fotar samma sak, så om någons bild blir dålig har vi alltid en back up!
Hej då Key West!
Vi var såklart vid den sydligaste punkten också, som de turister vi var, men de bilderna finns på Mangans kamera och han är ute på vift så de bilderna får ni se en annan gång. Skulle man kunna klassa detta som en cliff hanger? Vill du komma tillbaka och läsa nu för att du så gärna vill veta vad som egentligen hände vid den där sydliga punkten?
Tjejen bakom mig åt chips hela föreläsningen. Med öppen mun.
Den professor jag har i två kurser skulle återberätta den historia han berättade för oss i den andra kursen som fick mig att skratta så att jag både skrek och grät, men han berättade det inte på samma sätt, så det var inget roligt. Nu tror alla att jag har ännu sämre humor än jag faktiskt har.
Magnus är försvunnen. Igen. Denna gången har han mina nycklar, så jag kommer inte in i mitt rum.
I torsdags landade Mangan i Fort Myers. Vid elva var det sagt att jag skulle hämta upp honom på flygplatsen. Så blev det inte.
22.55 Min kompis messar och säger att han är utanför med bilen.
22.56 Jag låser in mina nycklar i mitt rum.
22.57 Jag svär en lång ramsa på svengelska och smäller igen ytterdörren.
22.58 Jag svär en ännu längre ramsa för min vän som sedan får köra mig till Commons där de kan hjälpa mig att komma in i lägenheten igen.
23.03 Jag blir insläppt av on call-snubbarna och kan hämta mina nycklar.
23.08 Vi kommer på att vi glömt hämta upp Emma och får vända tillbaka.
23.27 Magnus går inte att hittas på flygplatsen. Borde få medalj för att lyckas tappa bort en två meter lång kille.
23.33 Magnus påstår sig befinna sig på ett visst ställe.
23.35 Det visar sig att Magnus inte alls befinner sig på det stället.
23.46 Magnus är upphittad.
23.48 Jag identidierar väskan som innehåller de svenska delikatesserna och erbjuder mig att åka i bakluckan för att se till att väskan kommer fram ordentligt.
23.59 Vi hittar inte bilen.
Vi hittade bilen tillslut och åkte till Town Center för att äta. Mitt under den kulinariska måltiden på det enda stället som är öppet i Town Centrer fick vi besök av en hög fulla internationella studenter som blev väldigt nyfikna på vem denna långa skapelse var.
Jag har varit i Key West hela helgen och firat kanelbullens dag; jag och Emma har skedat, Magnus har kört bil och vi har lättat på trycket på Hemmingways toalett. Vi hörs mer när jag vaknat igen!
Om man säger så här, sport på TV är ingenting som intresserar mig. Jag har inget emot att utöva dem (alla utom innebandy, jag är för mån om att ha tårna kvar), jag kan till och med sträcka mig så långt att det kan vara roligt att titta på sport live, så länge någon förklarar sporten för mig innan och hjälper mig hålla koll på bollen, om en sådan är inblandad. Men det där med sport på TV... Nä.
Folk som känner mig väl vet detta. Och förstår att när man sätter mig framför TVn när en match visas kan man inte förvänta sig något överdrivet engagemang från mitt håll, och man vet också att jag kan råka hamna framför rutan bara för att jag inte står ut med att något så tråkigt får mer uppmärksamhet än jag.
Igår berättade min pappa att NHL hade premiär på kvällen. Av detta tänkte jag att jag skulle skriva en superrolig och ironisk statusuppdatering på Facebook. Så jag gjorde det. Superkul var det! Tills jag vaknade imorse och insåg att majoriteten av personerna som uppmärksammat min status genom att trycka på den där like-knappen är människor som förmodligen inte är så bekanta med mitt anti-intresse för sport på TV och därför tror att jag menar allvar. De kanske till och med tror att jag lever för sport och att stunder sport visas på TV är heliga för mig.
Man skulle kunna kalla min rolighet för ett EPIC FAIL. Synd, för egentligen tycker jag att det var ganska kul.
En tysk kille: Man kan inte vara kompis med killar bara sådär!
Jag: Men, förutom Emma, som är tjej, umgås jag ju mest med er och ni är killar?
En annan tysk kille: Men det är annorlunda!
Jag: Hur är det annorlunda?
Den första tyska killen: Ääähhh... Alltså...
En tredje tysk kille: Hon har faktiskt en poäng...
En tredje tysk kille: Så ni är bara kompisar?
Jag: Ja.
Den tredje tyska killen: Coolt!
Så kan det gå.
I alla fall.
Idag när jag vaknade möttes jag av ett meddelande innehållande endas en bild från Mange. En bild som gjorde hela min dag (som för övrigt började med en myrinvasion på mitt skrivbord och med att jag lyckades hälla ut en hel bananpannkakssmet över mig). Här är bilden:
Det Mangan inte vet är att jag egentligen inte alls vill ha honom på besök, jag vill bara ha hans lagning av svenskt rågbröd och svenskt godis.
Försökte få honom att ta med arla-mjölk också, men där drog han gränsen. Tjåligt!
Var läskigt produktiv igår. Bockade av två dagars att-göra-listor och föreläsning, samt möte med en av mina projektgrupper på det. BAAAAAM, ropade jag när jag hoppade i sängen för att tokdäcka. Trodde jag.
En timme. Alla fel jag någonsin gjort i mitt liv uppdagades som en film framför mina ögon.
Två timmar. Världens alla orättvisor radade upp sig i mitt huvud.
Tre timmar. Ett får, två får, en ko, en gris, en häst och en hel jäkla bondgård.
Fyra timmar. Varför är jorden rund?
Fem timmar. Vad är meningen med livet?
Sex timmar. Zzzzzzzzzzz!
Sju timmar. Nej men, hej på dig Herr Snooze, vad trevligt att du ska ringa så här på morgonkvisten...
Som ni kunde läsa i föregående inlägg gick vi all in den här helgen. Med cheescake factory, shopping, finmiddag och nattahäng på fredagen, och havet, bilpromenad, poolhäng och stor middag på lördagen.
Här kommer helgens bilder.
För att förebygga missförstånd kan jag redan nu säga att jag inte hånglat med någon i månskenet eller förvandlats till varulv den här helgen heller.
Helgen började med action. Någon hade satt igång brandlarmet i vårt hus, polisen och brandbilar kom tutandes. Tyvärr var alla brandmän tjocka och gamla (oroväckande om man skulle fastna i ett brinnande hus och man själv skulle få rädda brandmannen istället för tvärtom...).
På fredagen åkte vi till Naples. De hade H&M, jag och Emma var i extas!
Men vi började på The Cheesecake Factory.
Alltså...!
Vi tyckte att den var en asasmart idé a skippa lunchen och gå rakt på cheescaken. Man vet ju aldrig när man blir träffad av en meteorit och kanske missar efterrätten. Efteråt, när vi mådde illa, var det inte en lika bra idé.
Nattahäng.
Folk här har dålig humor och fattar inte mina skämt. Därför har jag gjort en skylt som jag håller upp varje gång jag skämtar, så att de vet när de ska skratta. Praktiskt!
Sen kom huscheferna och skällde på oss för att de tyckte att vi var för högljudda, då somnade en av killarna (för andra gången den kvällen).
Efter för få timmar under täcket begav vi oss ut på nya äventyr.
Snaibel Island strax utanför Fort Myers. Det kostade sex dollar att komma ut på ön, girighet varar längst.
Efter ett tag blev vi rastlösa.
Och killarna ville också vara med.
Vi såg massor av pelikaner, men de ville inte leka.
Vi hade det ganska bra...!
Efter några timmar åkte vi till ett lägenhetskomplex där en av tjejerna bor och badade bort salt och sand i poolen.
På kvällen samlades alla på Outback Steakhouse. Dyr mat och små portioner. Vilket jag fick höra efteråt eftersom att det var jag som föreslagit det. Bra jobbat!
Man kan ju inte låta bli att älska helgen när man lever så här.
Det är en sådan dag. En sådan där fantastisk helg som gör att man älskar livet ännu lite mer än annars.
Igår var vi i Naples och åt cheesecake på The Cheesecake Factory, följt av en runda i en galleria. På kvällen åt vi en grym middag på en italiensk restaurant och sedan gött häng med några sköningar i ett av doormsen.
Idag samlades vi vid elva på förmiddagen för att åka ut till Sanibel Island, en underbart vacker ö strax utanför Fort Myers. Vi var 16 glada själar som solade, badade i havet och fjantade oss. Efter åkte vi till ett lägenhetskomple och badade i poolen ett par timmar. Nu ska jag strax möta upp de andra efter en snabb dusch (man kan ju inte lukta svett hela tiden) och åka in till Town Center för att äta middag tillsammans.
Livet alltså!
Emma har alla bilder, ni får nöja er med en go photoboothbild så länge. Varsågoda!
De sa åt mig att följa mina drömmar, så jag gjorde det. Nu sitter jag här, 8028,45 km från det jag kallar hem, med solen i nacken, tonvis med skolarbete och en helt ny värld att upptäcka.
Följ min studie av den amerikanska drömmen och min version av livet som utbytesstudent.
PS. Ta inte dig själv på för stort allvar, inte mig heller för den delen.
