Det är dags nu, tiden är inne för mig att lämna det amerikanska livet bakom mig och återvända till Sverige. Om en timme går bussen som ska ta mig till flygplatsen, sen väntar en nästan 17 timmar lång resa tillbaka till Stockholm.
Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att göra detta, jag är otroligt tacksam över allt stöd jag fått från människorna i min omgivning och jag är otroligt tacksam för att jag fått uppleva det jag fått uppleva, samt lära känna de människorna jag gjort. Allt och alla har gjort avtryck i mitt liv och kommer att finnas med mig när jag nu går vidare i livet. Den här hösten har format mig på ett sätt jag inte trodde att den skulle, den har fått mig att tänka en gång till och givit mig ett nytt perspektiv på det liv jag lever.
Jag är framförallt tacksam för att jag vågade ta den här chansen och lämna allt vad jag känner till för något nytt och ovisst.
Tack för att ni har följt med mig på min resa, jag hoppas att ni har tyckt att det varit underhållande och att vi ses i framtiden. Men nu är det dags för mig att packa ihop och göra mig redo för nästa steg.
Hej då FGCU, Fort Myers och USA, tack för alla minnen!
Som tidigare nämnt börjar en nytt kapitel i mitt liv när jag kommer hem, därför känns även en ny blogg på sin plats. Efter nyår kommer ni att hitta mig på
http://xlinn.blogg.se.
På tisdag är det julafton, det är om tre dagar. Om tre dagar ska jag alltså vara i julstämning, det är liksom poängen med julstämning, den ska infinna sig på julafton.
Det finns ett problem med julstämning just nu. Det har nämligen varit sol och supervarmt hela december, när jag tittar ut genom fönstret ser jag palmer och om dagarna kan jag ligga på stranden om jag vill. Not so much julstämning med det.
Därför ser jag morgondagens hemresa som min chans att skapa julstämning. Planen är att lyssna på julmusik hela vägen hem, jag har gjort en lista på 24 låtar, den är 1 timme och 33 minuter lång. Denna lista ska få ackompanjera mig hela vägen hem. Min resa kommer att ta cirka 17 timmar, det betyder 17 timmar med julmusik. Om jag inte är i julstämning då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Förutom att länsa alla mammas köksskåp och frys på lussebullar och pepparkakor.
Nu är det jul igen!
Jag åker alltså hem imorgon. Det känns så himla konstigt att lämna det här bakom mig och jag är livrädd lika mycket som jag är exalterad för framtiden som väntar hemma. Det som skrämmer mig är att jag har ingenting som väntar hemma, jag har inget jobb, inga pengar och ingen bostad, inget annat än just den dimmiga framtiden. Det är också det som gör mig exalterad, jag har ingenting som håller mig någonstans, jag kan göra precis vad jag vill, jag kan slänga mig in i nya jobb var och när jag vill, för att framtiden är dimmig och jag har hela världen för mina fötter.
Jag vet att ni förstår vad jag menar. Jag har levt i ovishet tidigare, men jag har alltid haft tryggheten "högskolan/universitetet" framför mig, men nu har jag inte det. Nu har jag istället hela livet framför mig... Vad gör man av ett helt liv?
Så är det, imorgon åker jag hem och jag har ingen aning om vad som väntar mig, men det är bra (och superläskigt!). Fast innan dess ska jag njuta av min sista soldag här i Florida.
Vi hörs lite senare!
Livet förändras hela tiden, det är fakta, men är det inte märkligt hur saker som i ena studen känns livsviktigt i andra stunden blir en berättelse om hur det var då?
För ett år sedan skrev jag på min C-uppsats i litteratur, sökte praktikplatser, jag var sambo, samt gjorde mig redo för min sista termin på Kultur, Kommunikation & Adminstrationsprogrammet för att sedan gå vidare till ett journalistikprogram i Göteborg till hösten.
För ett år sedan hade jag en ganska tydlig bild av vad nästa steg i mitt liv skulle bli.
Idag bor jag i Fort Myers, Florida, jag har precis avslutat min termin på universitetet här där jag pluggade business, jag är singel, samt gör mig redo för att åka hem och leta jobb inom kommunikation. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen här näst, men känner mig ganska redo att börja skriva den första sidan i nästa kapitel i livet, ett oplanerat sådant.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Emmeline och jag på Kåren för drygt ett år sedan.
Emma, Lippi och jag i Miami för en månad sedan.
1. Jag brände mina stortår, de har nu en varsin blåsa på tåspetsen. Det gör ont att ha skor på sig.
2. Jag fick en killes nummer vid frukosten, han skulle precis checka ut. Jag skulle tippa på att han var 17 år, max.
3. Tjejen bredvid mig vid frukosten åt två muffins, tre kakor och en bulle till frukost. Hälsosamt! Halvvägs igenom sin chokladmuffin vände hon sig till mig och frågade om jag ville smaka, sedan log hon och visade chokladbitarna som fastnat i hennes framtänder. (Händelserik frukost idag!)
4. Min högra lins åkte bakom ögat, vilket resulterade i att jag var halvblind i 20 minuter.
5. Jag har bokat plats på airport shuttlen på söndag. Japp, i övermorgon åker jag hem. Så fort kan en termin gå...
Annars då? Jag tittade på VS fashion show till middagen. Det är samma visa varje år - man har ju fått komplex för mindre här i livet.
God natt.
Drog precis iväg "2014 bäddar för möjligheter och besvikelse", det kan hända att ensamheten har gjort mig en aning dramatisk.
Ni förstår, att i vanliga fall hade jag tagit upp sådant som föregående inlägg handlade om med Emma. Jag hade dragit min teori och sedan hade hon fått svara, alternativ säga att jag är galen. Men nu är inte Emma här, så ni får ta det istället, receptionisterna här på hotellet har nämligen tröttnat på att lyssna på mig.
När jag är på solsemester (eller pluggar en termin i The Sunshine State) blir jag ju brun, eller ja, mindre blek i alla fall. Men varje gång jag landar hemma är jag inte lika brun längre. Det är som att jag tappar färg under hemresan. Brukar ni också känna så?
I alla fall.
Jag har en teori! Ni ve de där säkerhetsscannarna man går igenom i säkerhetskontrollen, jag tror att de har en hemlig blekmedelsspray som de sprutar ut på dig när du står där och visar att du inte bär på några olagligheter, en spray som varken syns eller känns, den bara berövar dig den bränna du slitit för att få. Så himla taskigt!
Just nu är jag ganska brun, för att vara jag är jag superbrun. Så, om jag nu på måndag landar halvblek vet ni vad som hänt.
I Miami för exakt en månad sedan. Brun.
PS.
Jag har hört att de nya säkerhetsscannarna, de där man får ställa sig i med armarna upp, så skannar de av en och sedan får man gå ut till sitt handbagagde, de visar en naken. Hen som sitter bakom datorn på andra sidan ser dig alltså spritt språngande naken. Kul jobb!
Som ni kanske har förstått har den senaste veckan bestått av en hel del "hej då". Jag håller på att lämna mitt amerikanska liv bakom mig och det betyder att det finns en del människor man ger en extra hård kram för att man inte vet om man kommer att träffa dem igen.
Veckan har gått relativt bra för mig, jag har kramat och jag har vinkat. Sedan har jag leende gått hem till mig och skattat mig lycklig över att fått tillbringa den här tiden med de här människorna. Hade det här varit för fem/sex år sedan hade jag gråtit ögonen ur mig. För så var det då, jag bröt ihop bara av att min bästa kompis skulle åka på semester i två månader, jag hatade att säga "hej då" så mycket att jag ibland inte visste vad jag skulle ta mig till.
Nu, fem/sex år senare, gråter jag inte. Jag vet inte varför, men tårarna har stannat inne den här veckan. Det betyder inte att jag inte är ledsen över att dessa människor lämnar mitt liv, tvärtom, men det har bara varit så. Jag kanske har lärt mig med tiden, för att slippa ha så himla ont, eller så har jag helt enkelt bara förändrats, det är inget konstigt, människor gör det.
Men. Imorse, tidigt imorse, när Emma gick ut till taxin för att påbörja sin resa hem, då kom tårarna. Först, när vi kramades började tårarna fylla ögonen, sen gick jag upp på rummet och grät likt ett barn som fått kol i julklapp.
Så var det.
Ute på Sanibel Island en helg i november
Idag har vi gått från klubbade sälar till strandade valar. Vi har haft en marginell gnutta mer energi och har därför kunnat röra oss lite i solstolarna, men inte kommit någon vart. Precis som strandade valar.
Nu ska vi strax iväg för en tidig middag och en lite prommis innan vi börjar "sista natten med gänget"-myset. Emma åker nämligen hem till Sverige imorgon (attackdepp), jag blir lämnad åt mitt öde för fyra dagar (kommer pausa i ödeslevandet för att hänga med några kompisar senare i veckan).
Men nu ska vi inte tänka på det (igonerar deppen tills den tvekar på sin egen existens och tillslut förtvinar och försvinner för alltid) - middagsdags!
Idag har jag och Emma legat som två klubbade sälar på poolkanten. Vi vaknade enbart till liv för att äta lunch, och återgick snabbt till vårt komaliknande tillstånd när tallrikarna var tomma.
Den här semestern var sannerligen välbehövd efter drygt fyra intensiva månader!
Nu har vi degat på hotellrummet en stund, snart ska vi ut och äta middag. Livet är inte så pjåkigt, även om man är trött som en sengångare.
Helgen har bestått av städning, "hej då" och "vi måste ses". Ni vet, sådant som man gör när man ska lämna en plats efter en längre tid. Även om jag har vetat att jag ska lämna Fort Myers till julen, så tar det ändå emot lite.
Det tar emot att lämna FGCU's fantastiskt fina campus och att inte längre läsa businesskurser med siffror och annat som jag knappt förstår mig på. Det tar emot att lämna mitt dorm, där jag bara behövde öppna dörren till mitt rum för att få någon att hänga med (även om jag hatade dormet i sig för att det var litet och äckligt). Det tar emot att lämna värmen. Det tar framförallt emot att säga hej då till alla människor jag lärt känna den här hösten, som har givit mig så mycket.
Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ska bli ganska skönt att komma hem också, men den där hemkomsten får vänta tills nästa vecka, jag har en veckas semester att njuta av först.
De internationella studenterna, under vår cookout andra helgen på FGCU.
Vi har tagit en kaffe vid poolen, spatserat lite och nu ska vi ner och träna innan middag. Hej semester!
Hejdåandet fortsatte igår kväll. Nu är det bara jag och Emma kvar, vi lämnar North Lake vid tre i eftermiddag. Innan dess ska jag hinna tvätta och städa. Dock spöregnar det just nu, så jag funderar på att bara ställa ut tvättkorgen, så får naturen göra sitt. Så slipper jag gå så långt i regnet. Smart tjej!
Vi hörs när vi kommer till hotellet i eftermiddag.
Ciao!
Jag var klar med min sista exam vid fem igår, mitt sista göra som collegestudent. På kvällen hängde jag med Carly ett par timmar innan de internationella samlades vid CY1.
Vin, beerpong, prat, spel, kaos och tårar (så blir det när något tar slut) var vad kvällen bjöd på.
Imorse tog jag adjö av Carly som åkte hem till sin familj, resten av dagen har jag packat, hängt på stranden med vänner och sådant där man gör dagen innan man ska flytta ut.
Nu ska jag packa vidare, sedan pizza med Emma följt av häng med de internationella som är kvar (det är vi och atleterna som är kvar på campus). I natt försvinner tyskarna och imorgon flyttar resten av oss ut.
MEN, det amerikanska livet är inte över än. Jag har en vecka kvar innan jag återvänder till Sverige, den kommer tillbringas på ett hotell här i Fort Myers.
Hej då universitetet!
Två tyskar
Emma "jag försöker se söt ut" Larsson och Matt
Jag har precis skrivit min sista tenta för min collegetid! Den kändes åt skogen - den var pissvår och min hjärna hade redan lagt av, helt. Så här såg mina tankebanor ut under min tenta i Services Marketing idag: "Marketing, vad sjutton betyder marketing? Vad är det här? Var är jag? Vem är jag? Vad är meningen med livet?"
När jag lämnade in tentan och önskade min professor god jul tittade han på mig med valpögon och gestikulerade att han fällde en tår, sedan sa han att han skulle sakna mig och min humor under föreläsningarna (som han påstår att han är grunden till, jag kan gå med på att han varit med och grundat min humor på amerikanska). När jag kom ut på campus och tittade mig runt på väg hem fick jag en klump i halsen. Så kan det gå när slutet på ännu ett kapitel närmar sig.
Strax ska jag slappna av en stund och sedan bort till CY1 för avskedsfest med de andra internationella studenterna.
Vi hade roomie night igår. Pratade om skolan och framtiden, skrattade och drack kaffe. Det blir mer och mer verkligt att jag åker hem snart och jag kommer faktiskt sakna dem, hela bunten (med undantag från två av tjejernas nattliga bravader när jag har skola dagen efter).
Om två timmar börjar min fjärde final, efter den är det raka vägen hem för att plugga till morgondagens, tillika min sista final som collegestudent.
Vi hörs om några timmar!
Efter eftermiddagen och kvällens tentamarathon är jag halvvägs genom mina finals. Det förtjänar ett WOOP! Imorgon är det pluggdag och sedan är nästa på torsdag morgon och den sista på fredag eftermiddag/kväll.
T-3dagar till collegelivets slut.
Nytränad och med nytvättat hår sitter jag framför datorn, äter en ruta mörk choklad och dricker en mangosmoothie samtidigt som jag förbereder mig för kvällens tentor, till tonerna av musikhjälpen och med palmer utanför fönstret. Jag har ju haft det sämre, jag säger bara det.
Jag och Carly hade pluggmarathon igår och avslutade med slötittande på TV och en diskussion om huruvida det var måndag eller tisdag (jag var på måndagssidan, mest för att det skulle innebära att jag missat mina tentor om det var tisdag).
För några år sedan tyckte jag inte så mycket om julen, jag tyckte att det var en överskattad och hetsig tid, och mitt jobb (i en butik som säljer choklad) var om möjligt ännu hetsigare, så när julen väl var kommen var jag så trött att jag helst av allt hade lagt mig under täcker och sovit bort dagarna.
Sedan blev jag äldre och insåg att man faktiskt kan styra sina tankar lite och välja ur vilken synvinkel man ville se saker, så jag sadlade om och blev positiv. För julen är ju egentligen fantastisk; du får träffa familj och släkt, alla är extra snälla eftersom att ingen vill få kol i julklapp, det är tända ljus och vi ska inte tala om allt ätbart. Men det bästa av allt; folk är glada. Det finns två tider på året när Sverige strålar, det är när den första värmen kommer på våren, samt julen.
Nuförtiden är jag alltså en julälskare. Därför passar det ju alldelens utmärkt att jag landar den 23 december, lagom för att hinna få håret klippt och slå in julklapparna innan årets julkalas drar igång. Du kan kalla mig välplanerande!
Några bilder från julafton förra året:
Leo och pappa under julfrukosten
Min fina lillebror, som kom hem från sin resa i Indien den 23 december förra året. Man kan alltså säga att jag gör en Leo i år.
Mamma var jultomte. Eller alltså, hon hoppade in för jultomten eftersom han hade så många andra barn att hinna med på julafton...
Jag fick ett par pjäxor i julklapp som jag självklart provade på direkten, de satt som en smäck,
man kunde nästa tro att jag varit med och valt ut dem och gjutit sulan efter mina fötter. Hur det gick första gången jag skulle använda dem är
en annan historia.
Jag önskar att jag menade aktivt pluggande när jag säger att vi pluggar...
Så är det, det är slut snart, jag är klar snart och sedan är det dags att åka hem. Detta är den sista veckan i skolan och sedan är jag officiellt arbetslös, det kommer att vara min titel. Men innan dess har jag i alla fall en helg av collegelivet att bjuda på, i bilder.
I fredags låg vi på stranden ett par timmar. Man måste ju få i sig sin D-vitamin!
Sedan gick vi in till Emma, åt cheesecake och pluggade.
På kvällen var det julfest med Internationella avdelningen. Bowling och unlimited pizza-buffé. Juligt!
Jag kunde inte bowla eftersom att jag sabbat min rygg, så jag tittade på och hängde med folk mellan deras spel. Det var inte helt fel det heller!
Jag och Emma tyckte att pizzakanterna smakade lite saffran. Om det är lussebullslängtan som gjorde det eller om de faktiskt gjorde det får vi aldrig veta. (Det är inte Emma på bilden!)
Das internationella studenter plus några av våra ambassadörer.
Lördagen inledde vi med lite plugg på stranden, när finals är på ingång får pluggpapprena följa med överallt.
Efter ytterligare några timmar med plugg hemma åkte vi till the Cheesecake Factory för en sista natt med gänget.
Titta vad lycklig Emma ser ut!
På söndagen gjorde vi samma sak som de tidigare dagarna, solade och pluggade i två timmar på stranden och sedan in för lunch och vidare plugg. Vi började hos Emma, men sedan blev det kaos så då gick vi över till mig istället och sällskapade Carly.
Efter ett par timmar såg Emma ut så här. Då gick hon hem och la sig istället.
Jag och Carly kämpade på några timmar till, sedan gav jag mig ut och sprang av mig allt jag lärt mig.
Resten av kvällen tillbringade jag och Carly i soffan med varm choklad och julfilmsmarathon på TV. Mys!
Nu är den här, veckan som alla hatar, veckan som ingen förstår sig på, veckan som skördar hjärnceller i takt med att sekundvisaren tickar. FINALS!
Jag har fyra tentor den här veckan, två imorgon, en på torsdag och sista på fredag kväll. Jisses, det är allt jag har att säga. Men eftersom att jag är kung är det inga problem! BAAM!
Första advent firade jag på New Yorks gator. Andra advent firar jag i en solstol i Florida.
Det är söndag och dagen kommer ägnas åt plugg, för det mesta. Men en liten paus på stranden kommer nog hinnas med, jag måste ju passa på dessa sista veckor.
Glad advent hörni, hoppas ni har snö! Och tänd ett extra ljus, ät en lussebulle till och drick en större klunk julmust för mig också, det är nämligen lite svårt att skapa julstämning med palmer uanför fönstret.
PS.
Om exakt två veckor är jag i full färd att boarda mitt plan som ska börja min resa hem.
Här kommer de sista bilderna från New York, dag tre och fyra. Och jag är lika kär i staden idag som jag var när jag var där.
Vi bestämde oss för att åka till ett superkänt pannkaksställe och äta brunch, men vi var inte de enda med den idén. En dryg timmes väntetid fördrev vi på Dunkin Donuts, men snuskig kaffe och snuskiga munkar. Här försöker jag fota mamma när hon spelar WF (ja, jag spelar fortfarande WF).
Pannkakorna var väl värda väntan... HERRE MIN GUD! Varje tugga var en matorgasm.
Efter rullade vi (med matkoma deluxe) till the MET och kulturaliserade oss.
Som jag törstat efter kultur den här hösten, Fort Myers kulturella upplevelser består av ett snäckmuseum, inte så hårresande.
Vi botaniserade bland giganter i flera timmar.
Här är jag, om ni glömt hur jag ser ut.
Efter tog vi en promenad genom Central Park. Här är en äldre man som matar ekorrar ur handen.
Mamma stoppar trafiken för att ta en turistbild.
Ett av mina turistmål med helgen var The New York Public Library. Av en händelse råkade vi springa på denna fantastiska byggnad när vi strosade på stan.
Här stod Carrie när hon fick idén att gifta sig med Big i The New York Public Library, en bra idé som gick åt skogen. Synd för henne, men en bra film blev det.
Black Friday på Macy's... KAOS, var ordet. Vi stod ändå ut några timmar, julklappar handlades och armågar väjdes för. Mot slutet blev jag lite trött och grinig, men det botades när vi kom tillbaka till hotellet och jag fick i mig lite Marabou.
På kvällen var vi helt slut, som i slutkörda, som i slut som artist. Så vi övervägde roomservice, men som de krigare vi är tvingade vi oss upp ur sängen och ut i kylan till en italienare runt hörnet. Och tur var det. Denna kulinariska upplevelse ville man inte vara utan. Efter middagen släpade vi oss tillbaka till hotellet, mamma däckade och jag fastnade framför HP på TVn.
Sista heldagen. Frukost på Starbucks som sig bör när man är i Amerikat.
Det blir nog inget stannande för mig i det här landet, de kan ju inte ens stava till mitt namn, så kan man ju inte ha det...!
Mamma köpte en ny jacka (efter en liten stunds beslutsångest). Efter jackshoppandet gick vi till en Organic Market och drack varm äpplecider.
Mamma shoppade så mycket att hon var tvungen att köpa en till väska. Så kan det gå. Den släpade hon runt på hela dagen, som en annan bag lady (skönt att det inte var jag som stod för den titeln för en gångs skull). Bilden har inget med texten att göra, hon köpte alltså inte strykjärnshuset, även om man kunde tro det när man kände på hennes väska.
Empire State Building
Lite mer shopping och lunch innan vi drog vidare till nästa mål.
Guggenheim. Som innehavare av en kandidatexamen i kulturvetenskap (den du!) hoppade jag upp och ner av lycka (inombords, man kan ju inte tappa masken i NY... Typ.).
Min skapare.
Man hade ju aldrig gissat att vi är släkt...
På kvällen åt vi middag på restaurangen The View, en snurrande restaurang vid Time Square. Trerätters och vin, efter det var man göttigt mätt.
Sista dagen gick vi ut och promenerade efter frukost, planlöst runt staden, med separationsångesten i halsen. Vid två var mamma tvungen att åka till flygplatsen, lite tårar och kramar och sådant, sedan gick jag in i lobbyn och deppade i tre timmar innan det var dags för mig att åka till flygplatsen och resa tillbaka till Fort Myers.
Det var den helgen.
Jag har precis uppdaterat mig i bloggvärlden och dagens genomgående tema är "ÄNTLIGEN FREDAG!". Jag vill också döpa mitt blogginlägg till "ÄNTLIGEN FREDAG!" och sedan skriva om hur glad jag är att det är helg, men jag kan inte. För jag kommer ägna större delen av helgen till plugg, plugg och mera plugg. Finals är nästa vecka och just nu finns det inte mycket annat.
Och som pricken över i har jag skaffat mig sådant där ryggskott, sjukt taskigt av någon att skjuta mig i ryggen. Så ingen träning och massa smärta är vad jag har att roa mig med. K to the U to the L!
Ikväll tar jag paus dock för att bowla (eller titta på, det beror på hur glad min rygg är) med de internationella studenterna. Lite kul måste man få ha.
Nu ska jag äta upp min frukost och kolla julkalendern innan pluggtime. ÄNTLIGEN FREDAG!
Jag har ju inte visat er bilderna från NY. Denna underbara stad. Dock är det brutalt mycket bilder, så jag tänkte att vi tar det steg för steg. Vi börjar med dag ett och dag två.
Hela resan började med att min taxisnubbe somnade i sin bil och vaknade inte förrän 45 min efter att han skulle ha hämtat upp mig. Eftersom att det är det enda taxibolaget jag känner till i den här staden och eftersom att de inte svarade i telefon klockan 04.20 på morgonen fick jag snällt stå och vänta. Och vänta och vänta och vänta. Tillslut kom en snubbelina och hämtade upp mig. På väg upp mot flygplatsen slänger hon ut: "jag måste vara ärlig med dig, detta är min fjärde dag som chaufför och jag är inte helt säker på om detta är rätt väg".
Eftersom att jag är framförhållning personifierad när det kommer till att resa var jag ute i så pass god tid att en timmes försening inte gjorde så mycket och jag hann med en frukost på flygplatsen samtidigt som jag tittade på plan som lyfte i mörkret.
Efter den mest turbulenta resa jag någonsin varit med om och en lååååång shuttlefärd var jag äntligen framme vid hotellet och lyckades checka in. Mamma hade fortfarande några timmar resande kvar och tanken var att jag skulle ta dem timmarna till att plugga. Men vem kan plugga när man har den här staden utanför dörren?
Istället gick jag runt i regnet och o:ade och a:ade till staden av neon. Efter ett par timmar blev jag lite kall dock (man är inte superförberedd på kyla när man packar för Florida), så jag gick tillbaka till hotellet och värmde mig under täcket tills min mamma anlände.
Efter en tårfylld återförening begav vi oss ut för att äta middag. Mammas flyg tog en detour till Canada så hon blev några timmar föresenade. Det med jetlag och min dag som startade 03.30 gjorde att vi var ganska slut. Vi hittade en liten italiensk restaurant runt hörnet där vi åt gott och drack vin. Sen däckade vi i den skönaste sängen jag någonsin sovit i.
Första morgonen bjöd på Starbucks-frukost och sedan ut på stan. Här är min fina mamma vid Time Square.
Hur häftigt är det inte?
Vi shoppade lite julklappar innan vi traskade vidare genom stan.
Vi gick in i en chokladaffär och jag hittade en Reese's-hylla, den fick mig att tänka på Emma. Jag ville köpa en Reese's-tröja till henne, men en t-shirt kostade nästan 50 dollar, så hon fick bli utan och nöja sig med en bild istället.
Vi gick till Rockerfeller Center och tittade på skridskoåkarna (bambisarna på is).
Sedan vidare till St Patricks kyrka där vi tände ljus för Farmor, Mormor, Morfar och Torres mami.
Jag tittade på Breakfast at Tiffanys dagen innan jag åkte till NY, så jag var tvungen att fota affären, såklart. Tyvärr var den stängd, men vi gick dit några dagar senare och botaniserade i glittret istället.
Efter lite mer julklappsshopping traskade vi runt i Central Park tills vi inte kunde känna våra tår längre. Då tog vi till ett café för en sen lunch.
Vi tog tunnelbanan till Ground Zero. Här stod tornen, när det begav sig.
När vi skulle åka hem råkade vi sätta oss på fel tunnelbana (både mamma och jag saknar den där inbyggda kompassen som många har, så vi gick fel några gånger...). Istället för att åka en bit upp på Manhattan hamnade vi i Brooklyn. Så kan det gå när inte haspen är på.
Thanksgiving-middagen intogs på Red Rooster. Markus Samuelssons restaurant i Harlem.
Tandoorilax och stuffing och broccoli och parmesanpommes.
Kvällen avslutade vi i lobbyn på hotellet med bubbel och cheesecake.
Stay tuned for berättelsen om hur vi gjorde kaos med Black Friday.
Det bidde nattplugg igår. Först ett par timmar i vardagsrummet med Carly och sedan några timmar till vid mitt skrivbord, innan hjärnan gav upp.
Idag är det på't igen ba'!
Tre föreläsningar, en inlämning och en presentation. Sedan är det bara att hoppa på finalsplugget.
Alltså julkalendern hörrni, vilket mästerverk!
- När man skriver fetaste stycket i sitt 16sidors-paper och sedan lägger Word av och det försvinner, så man måste skriva om det.
- När man är halvsjuk och inte kan träna, så man får klättra på väggarna.
- När ens mjölk är slut.
- När man är mos i huvudet, men inte har tid att vila.
- När en rumskompis har Hannah Montana-marathon, på högsta volym.
- När man har så mycket blaj att göra i skolan att man knappt kommer ihåg att gå på toa.
- När man gör en lista över saker som suger och sedan ser över den och inser att man lätt som en plätt kunde göra en hel lista över saker som suger, bara idag.
Idag är det 20 dagar kvar till julafton. Det vet jag för att jag kan räkna och för att mina chokladkalendrar säger det (ja, plural, jag har fått en både från min mamma och min pappa).
Annars satt jag i soffan och pluggade med Carly igår kväll, samtidigt som vi tittade på film och hon blev utbjuden på date över sms. Hon satt och rådgjorde hur hon kunde skriva och hur snabbt hon skulle svara. Jag svarade vänligt samtidigt som jag dog lite inombords av avund. Är inte det bland det härligaste som finns? Pirret över att se ett visst namn på skärmen, att sedan försöka hålla sig från att svara på sekunden för att man inte vill verka för "på" och sedan nervositet om huruvida svaret var bra.
På fredag ska hon på date och jag ska på en "all you can eat"-pizzabuffét. Kontraster.
Kinderkalendern jag fick av pappa.
Personen som kom på det här med Finals - att trycka ihop tentor i alla ens kurser under fyra dagar - den personen var ju inte riktigt frisk. Sen att mina professorer har en ohälsosam kärlek till tentor och dylikt så de pressar in en, samt en inlämning och en presenation veckan innan OCKSÅ, det gör ju inte saken bättre.
Jag skrev en tenta för två timmar sedan och sitter nu på biblioteket med min research report på 13 sidor som ska in på torsdag och klockan fem är det dags för föreläsning. Jag är inte direkt ensam på biblioteket...
Livet rockar ju inte just nu, det kanske inte är så svårt att räkna ut.
Men inte deppar jag för det, för jag har faktiskt mina favoritbyxor på mig, med massa mönster. OJ VAD DE PIGGAR UPP I PLUGGTRÅKET! VERKLIGEN UPPIGGANDE!
Emma mötte mig på flygplatsen igår, det fick mig att glömma bort deppen en stund. Sedan ramlade jag in genom dörren vid halv ett och då var deppen ett faktum igen. Det är inte lite surt att byta ut ett maffigt hotell med den skönaste säng jag någonsin sovit i, till ett sunkigt dorm med en 90säng som saknar bäddmadrass.
Nu ska jag ta mig an plugget. En tenta imorgon, en presentation och en stor inlämning på torsdag, sedan är det dags för finals. Puh!
När vi var på Guggenheim fick mamma en flashback från när vi var där sist och sa
att jag inte alls hade låtsas vara intresserad av konsten, fast att jag i vanliga fall brukade göra det. Jag hade tagit sats från toppen av museet och sedan sprungit ner längs den snurrande rampen, med handen på räcket som går genom hela museet. Kul unge!
Denna gång sprang jag inte genom museet som en annan illbatting, utan gick lugnt och sansat och låtsades vara intresserad av konsten (fast nuförtiden behöver jag inte låtsas längre).
Jag har haft fyra helt underbara dagar med min mamma här i New York. Tiden har gått så fort att jag knappt hunnit blinka, men vi har ändå hunnit med mer än jag någonsin kunnat drömma om. Från shopping och sevärdheter som Ground Zero och New York Public Library, till kulturell eufori på the MET och Guggenheim. Man får inte heller glömma middagen på Red Rooster i Harlem och gårdagens trerätters på The View med utsikt över hela Time Square från en snurrande restaurant. Och hennes packning var cira 20kg tyngre när hon åkte hem. Tack Black Friday!
För en timme sedan vinkade jag av mamma när hon åkte till Newark och vidare till Stockholm, själv har jag två timmar till att fördriva innan jag blir upphämtad för att åka till JFK och sedan vidare tillbaka till Flordia...
Det är samma visa varje gång, det spelar ingen roll vart jag mig i världen vänder, eller att jag förflyttar mig mest hela tiden, varje gång jag vinkar hejdå till någon i min familj går mitt hjärta sönder lite, även om det alltid läker med tiden, så gör det förbaskat ont. Varje gång. Hade jag fått bestämma hade jag skaffat en sådan väska som Hermione hade i HP7, där hade jag stoppat min familj och mina vänner så att jag kunnat ta med mig dem på mina äventyr. På så sätt skulle jag aldrig behöva sakna dem. Det hade varit skönt.
Thanksgiving-middag på Red Rooster i torsdags.
Om två timmar lämnar jag denna fantastiska stad för att återvända till Fort Myers. Där väntar en intensiv vecka med attackplugg inför finals som sätter igång nästa tisdag. Helgen efter det ska jag packa ihop mitt dorm och flytta till ett hotell där jag och Emma kommer att tillbringa vår sista vecka i staterna.
