Tack så mycket!
På måndag har vi varit här i en månad. Tiden går fort när man har roligt! Å ena sidan känns det som att det var igår jag sprang som att det brann i baken för att hinna med flyget till Amerikat, å andra sidan känns det som att jag varit här hur länge som helst.
Att åka hit var väldigt spontant. Ena dagen fick jag veta att jag kunde söka, andra hade jag skickat in papprena. Plötsligt sprang jag runt halva stan för att samla ihop alla papper jag behövde till min visum-intervju. Sen, utan att riktigt hinna reflektera över det satt jag i bilen med mamma och pappa och såg Arlanda susa förbi (någon körde fel). Och här är jag nu...
Ibland, framförallt när jag sitter på föreläsningar, slår det mig: jag är i Florida, jag bor här nu. Då ler jag stort, klappar mig själv på axeln och tänker "tack till mig själv för att jag vågade ta steget och för att jag tillät mig själv att ta chansen att göra detta!", för det ska jag ha, ett stort jäkla tack från mig själv för att jag tillåter mig själv att följa mina drömmar även om drömmarna är 8028,45 km från det som jag kallar hem.
Typ
